Vi ska ju åldras med värdighet heter det, älska våra rynkor. Sitta med barnbarnen i knät så att de kan spela luffarschack i ansiktets pyttesmå rutmönster.
Ja, vi har väl alla en bild av hur en mormor eller farmor skall se ut. Enligt min bild skall de ha vitt ulligt kort hår, glasögon, ett bakförkläde på sig och dofta svagt av kanelbullar och lavendel.
Varken min mormor eller farmor ser ut eller luktar så, så jag vet inte vart jag fått det ifrån.
När jag var liten brukade vi ibland åka och hälsa på pappas mormor. Hon var nog runt 75 år då och såg ut som 75-åringar brukar när de är 75. Hon hade alltid klänning på sig, stödstrumpor och det grå håret lagt i en snedbena. Jag spelade aldrig luffarschack i hennes ansikte, men nog fanns det rutor alltid! I smyg kände jag på hennes överarmars mjuka, rynkiga gäddhäng när jag kramade henne. Det var enligt mig ett bevis på att hon verkligen var uråldrig.
Och så har vi de 75-åringar som vägrar se ut att vara 75.
Joan Rivers till exempel. En amerikansk komiker och skådespelerska som påstår sig inte ha många kroppsdelar som inte blivit skönhetsopererade minst en gång. De lite snett bakåtdragna ögonen, de fyllda läpparna och det släta skinnet i ansiktet får mig att misstro att hon är lika gammal nu som min gammelmormor var då.
Vi kommer nog aldrig att få se den här damen i stödstrumpor, grått hår och gäddhäng.
